Vilja Karlsson

Står i mitt badrum. Ännu en dag har gått, en vardag i min vardag. Tänker att jag inte riktigt kan skilja den här dagen mot andra dagar i min vardag. Undrar hur många dagar till som kommer att passera innan det blir en skillnad. Innan jag upplever en tidsmarkör.

På plasten som innehåller ekologiska bomullsrondeller står det att de går ut i september nästa år. Hur åldras bomullsrondeller och kommer de inte att vara sig lika om ett år? Vad kommer att ha skett med dem som gör att de är obrukbara?

Jag tittar på mitt ansikte och ser hur det har förändrats det senaste året. Formen är den samma men lite tyngd. Under varje öga finns två nya djupa linjer. De är djupare när ögonlocken är svullna av trötthet eller gråt. Linjer som är resultatet av ett år med arbete tidigt i ottan och på sena kvällar. Eller bara resultatet av tid som har passerat.

Jag tror att bomullsrondellerna kommer att vara likadana i september nästa år men lite annorlunda.

För att hålla tankarna borta, ångesten i schack och bete mig som en normal människa följde jag med en kollega till hennes vänners midsommarfirande.

Festen hölls i ett litet samhälle en mil utanför Småstaden. Tänk villaområde, klippa gräsmattan, två bilar på garageuppfarten och tv-shop prylar i köket.

Det var par som varit ihop sen gymnasiet och som ska gifta sig, de pratade om sina hundar och nya bilar. De pratade framför allt dialekt och sjöng sånger från landskapet. Det var gasolgrill, chips och dipp, bål med cocktailfrukter på burk, prästkragar och svenska flaggor, två chokladaskar till kaffet och marängsviss att hämta i köket.

- Men jag såg dig ju på nyheterna igår! Det var ju du som läste nyheterna!

Sen kom frågorna om jag kände Nyhetsankaret och om jag någon gång varit i Stockholm.

Därefter följde tipspromenad i trädgården med frågor om festdeltagarna. Frågan om mig löd: Vem jobbar på TV? Kände att människorna jag hade omkring mig visste så mycket om mig.

Sedan slog det mig att jag bara är jobbet nu. Har svårt att lämna redaktionen eftersom det är där jag känner mig som mest hemma och trygg. Jag har mat i kylen, glass i frysen, en kaffemaskin och smink. Jag längtar redan till imorgon då jag ska dit igen. Jag längtar för att det är kul men det är också ett effektivt sätt att inte tänka på att jag saknar Den nye och hans son, hur jag kommer stöta på dem när jag flyttat tillbaka till Storstaden, att Exet först bjöd mig till ett exotiskt land för att sen ta tillbaka det, att jag inte vet vad jag ska göra nästa helg och att det är så fruktansvärt ensamt här att jag tror att jag kommer att upphöra att existera.

Det har gått sex dagar nu. Bara femton dagar kvar. Sedan är det värsta över.

Började jobba igen för två dagar sedan. Bara 52 dagar kvar av mitt vikariat.

Det är lätt att le nu, i vilket fall så länge jag inte tänker. Mitt i ett skratt kan jag komma på mig själv med att tänka och då blir jag yr och mina ansiktsdrag nollställda. Tänker tomma tankar och kan skina upp igen.  

Helt plötsligt kom kreativiteten tillbaka, så länge jag bara koncentrerar mig tillräckligt. Vandrar tankarna iväg känns allt förgäves.

Nästkommande femton dagar kommer att gå fort och vara sega som tuggummi.

Försöker minnas vem det var som sade att det tar tre veckor att komma över någon.

Möter J utanför den stora affärsgatans tunnelbanestation. Hon står där och är så där gracil som bara J kan vara. Hon är nästan mager och det ser fantastiskt ut, hon har inga bröst och armbågarna är vassa. Käklinjen perfekt och ögonen exotiskt sneda. Nu är håret smultronblont och solgasögonen stora som vanligt. Hon ler och jag ler och vi omfamnar varandra. Vi fnissar och lägger oss till med det där speciella tonfallet, det vi får när det bara är vi. J och jag -flickorna.

Vi går i armkrok längs gatan och vi får beundrande blickar. Tänker att det är av beundran för J, men hon säger bara Äsch och fnittrar kaxigt. Jag känner att det inte spelar någon roll -så länge hon och jag flamsar oss fram längs Storstadens gator. Så länge vi spelar teater spelar inget någon roll.